Dagens Nyheter – 5 februari 1867, sida 1

Hennes mognade omdöme och större kännedom om förhållandena här i verlden, satte henne i tillfälle att se längre in i framtiden än han och nogare beräkna följderna af denna olycka; både med afseende på hans framgång i lifvet och hans rykte. Dessutom hade slaget drabbat honom; och den oegennyttiga qvinnan skulle tusen gånger heldre ha lidit sjelf, än att bevittna sitt barns lidande. Frank var syubarligen djupt nedslagen, och hans mor gjorde allt hvad i hennes förmåga stod, för att trösta honom: Hastigt upplyftade han sitt hufvud, såg henne i ögonen och sade med mycket allvar: — Tror ni mig vara oskyldig, moder? — Lika visst som jag tror dig vara mitt barn, svarade Mary, i det hon tryckte sina läppar mot gossens hufvud. — Då står det ändå icke så illa till, fortfor han i något gladare ton. Hvad som händt är hårdt — mycket hårdt, men om ni kan se på mig med samma ömhet som förr, tror jag att jag kan bära min olycka: — Himlen förbjude mig att tvifla på din heder, mitt älskade barn, svarade hans moder. Jag vet att du är alltför rättsinnig, för att begå en oärlighet. Men andra menniskor döma efter skenet, och af dessa blir du olyckligtvis ansedd för att vara brottslig. Under förhandenvarande förhållanden kunde herr Freestone icke handla annorlunda än han gjorde — ja, få skulle ha visat dig så mycken godhet som han. — Jag känner att ni talar sannt, moder, utropade Frank. Jag vet att han kunnat låta insätta mig i fängelse, om han velat; och om