Dagens Nyheter – 4 februari 1867, sida 2

skulle ni således genom detta straff bli vida sämre än ni nu är, Jag vill icke befrämja er olycka utan tvärtom skulle det glädja mig oändligt, om jag kunde göra er till hvad jag ansåg er vara, en god och hederlig gosse: Efter hvad som har händt; kan jag, isynnerhet då ni envist vägrar att bekänna ert fel; icke vidare behålla er i min tjenst; jag skulle derigenom uppmuntra er till avt fortgå på den fördömliga väg ni beträdt. Men ni behöfver icke frukta att jag skall anklaga er. Gå — jag har hyst en mycket god tanke om er; jag har nästan hållit af er; och måhända skall det vara en glädje i er sorgliga belägenhet att veta det jag nu förlåter er. Tänk på det straff, ni skulle ha fått, om ert öde legat i en annans händer än mina, och om ni anser er vara skyldig mig någon tacksamhet, så bevisa mig den genom att hädanefter föra en otadlig vandel. Det hände sällan att den värde byggmästaren talade så mycket på en gång; men han hade, såsom han sjelf uppgaf, tyckt om gossen; Han var djupt rörd och, likasom alla hvilka befinna sig i en dylik sinnesstämning, lät han hänföra sig af det ämne han behandlade: Frank å sin sida bestormades af de mest olikartade känslor. Han var häpen och bestört öfver att finna sig anklagad för ett brott, hvartill han var fullkomligt oskyldig, och det smärtade honom ofantligt mycket att han icke kunde vederlägga de bevis på hans brottslighet; som förefunnos: Men ehuru han på en gång harmades och sörjde öfver den svåra beskyllningen, var han icke det ringaste ond på herr Freestone. Han insåg att — ehuru han sjelf visste anklagelsen