Dagens Nyheter – 4 februari 1867, sida 1

sen ton, det gör ni verkligen: Jag har hyst bättre förhoppningar om er. Det är ju enten gelenskap at påstå det nt aldrig motisgit pengarne. Saken är klar som dagen. Huru skulle öfeersta Ruskbrock kunna veta ert aamn, om han icke bade träffat er? Och äfeen om han haft sig bekant att en af mina kontorister heter Ttornwsy, är det antagligt att en hedereman, sem hau är, skulle vilja påstå att ni uvderiecknat qvittot, såvida ui icke hade glort det? Ni bör inse alt detta lika väl som jag, och ni bör förstå att det tjevar till invcs att neka: Jag vill icke behandla er med aträxch t; ty jag är icke oknuunig om att ni länge hat. att kämpa med nöden. Ni och er mor bro mycket fattiga, och den frestelse, som förmått er att begå denna synd, har varit svår att motstå Den bäste af oss menviskor är svag, och ni, som ännu ieke hunnit öfver barndomens gräns, vet troligen icke Huru stort det broti är, som ni begått. Jag boppas, ati detta är den första gången ni sfvikit från det rättas väg; och jag är icke så hård ati jag vill heifra saken. Ber känn ert fel upprigtigt, säg mig hvad som frestade er alt begå det, och om ni lofvar mig ett aldrig mera göra om det igen; skall jag förlåta er. Medan Lan yttrade detta, hade ban återfått sin Vauliga hjertlichet i ton och sätt; och när Frank helt blyg Setrsktade hans anlete och såg eli en strid mellan det medlidande, som fyllde bangs varma hjerta, och det missnöje han naturligtvis erfor öfver dev begångna bedrägeriet; kände han att han aldrig älskat sin husbonde högre än nu, när han stod inför bonom, orättanklagad för stöld;