Dagens Nyheter – 4 februari 1867, sida 1

herr Freestone, när brefvet föll ur gossens darrande hand. — Jag kan icke säga något annat, herre, än hvad jag redan sagt, genmälde Frank efter en stunds tystnad, ty det våldsamma slaget hade för ett ögonblick beröfvat honom talförmågan. Jag har aldrig i mitt lif sett denne öfverste; och om ni kunde ställa oss ansigte mot ansigte, skulle han säga detsamma om mig: — Ni vet mycket väl att jag icke kan göra det, yttrade herr Freestone med en viss köld, ni vet att han nu är ute på hafvet, och ni vet tillika att ni mottagit pengarne, ty eljest skulle icke ert namn stå under qvittot. Se så, Frank, tillade han i vänligare ton, sök påminna er hvad ni gjort af de tjuguett punden. Spring hem och se efter; kanske finner ni dem der. Denna uppmaning gjordes af ren välmening; men gossen, som var oskyldig, kunde icke följa densamma. — Jag har verkligen ingenting att påminna mig, herre, svarade han med mycket allvar. Min kassa är icke så stor att en sådan summa som den ifrågavarande skulle ha kunnat blandas dermed, utan att jag märkt det. Jag förstår icke detta bref; ty om jag än låge på dödsbädden, skulle jag förklara att jag aldrig sett hvarken öfversten eller hans pengar: Jag försäkrar er, herre, att jag talar sanning. Hans lilla hjerta öfverflödade af känslor, och han brast i gråt. Herr Freestone var icke sträng; men den ihärdighet, hvarmed gossen förnekade hvad han ansåg vara ett obestridligt faktum; uppjagade ett moln på hans panna. — Ni bedröfvar mig; Frank; sade han i sorg