Dagens Nyheter – 1 februari 1867, sida 1

VV hvem jag är, presenterar jag mig — öfverste Rushbrook. Ni kan ju taga emot pengarne; eller buru? i — O ja, min herre! genmälde Robert; det går mycket väl för sig. — Jag kunde tro det; man gör sällan några svårigheter, när det är fråga om att inkassera mynt, anmärkte öfversten. Tjuguett pund och tio shilling, ser jag: Var god och skrif ett qvitto. Jag har väl icke räknat orätt? : :; Saken är den, att jag redan i dag afreser till Vestindien och vill uppgöra mina affirer innan jag far, emedan det är ovisst om jag någonsin kommer tillbaka: Robert doppade pensan i bläckhornet just i det ögonblick då öfversten yttrade detta: En brottslig tanke uppstod hos honom. Det belopp, han mottagit, räckte mer än väl till betalavde af havs skuld. Den som lemnat pengarne reste sin väg, och det var åannolikt att han aldrig mera skulle återkomma: Åtminstone kunde han vara säker om att någon upptäckt under de närmsst följande dagarne icke skulle ske; och hufvudsaken var att han fick tid på sig, Så snart hans tant hunnit hem, behöfde han icke frukta för att bli lemnad utan bjelp, ifall ham deraf blefve i behof. Medan hen skref, vaknade en annan tanke hos honora, en värdig följeslagare åt den förra: Frauk Thorrway var icke tillstädes; ban hade fått tillåtelse att gå hem och äta middag. Hvarföre icke teckna hans namn under qvittot och sålunda värja sig sjelf för hvarje misstanke ifall tillgreppet en gång komme i dagen?,