Marknadsbref från Örebro. (Bed. af D. N. meddeladt.) Goda älskade Betty! Gud, hvad jag trånat, lidit, frusit, pinats och haft tråkigt sedan vi sågo hvarandra sist. Hvad bar jag ej upplefvat under dessa dagar! Nog har jag fått plikta för mitt dåraktiga påhitt att truga mig till att få följa med min bror till Örebromarknaden, derom han alltid haft så roliga saker att berätta. — Men, för att börja i början, så skulle jag väl tala något om sjelfva resan; men som detta för dig, vidtberesta varelse, icke kan vara synnerligen intressant, vill jag förskona dig för någon redogörelse för mina intryck och mina lidanden derunder; dock, en sak måste jag tala om — men hör du det blir oss emellan — och detär, att jag var nog lycklig att under resan få göra bekantskap med en ung, för innerligt artig och hygglig kapten vid nationalbeväpningen, du! Vet du Betty, hade han ej pysslat om mig så väl på vägen och så ädelmodigt afstått sin uniformskappa och sin slädfäll, fruktar jag du aldrig återsett din stackars Rora. Vare nog sagt, att jag lofvade kaptenen ej mindre än tre valser på Carlsbalen. Jag hade ju ej en enda bekant i den der staden och kunde ju derför inte hoppas att få dansa med någon annan än min bror! . Ja, min lilla Betty, fram kommo vi sent omsider, men Gud, hvad det var kallt och hur det snör ade och hvad de sölade på jernvägen! Vet du jag tyckte jag kände mig redan riktigt hemmastadd då jag väl stigit ut på platformen, ett sådant lif och ett sådant virrvarr var det. Minst femton madamer med och utan ullschalar öfver hufvudet och åtminstone lika många pojkar som hade mycket syskontycke med våra tidningskolportörer i Stockholm, omringade mig och min bror, ryckte oss i kläderna och frågade om vi ville hafva rum; då denna fråga af min bror besvarades med nej, vände deras håg sig till våra saker i stället. 5edan vi förgäfves spjernat emot nödgades vi öfverlemna vårt pick och pack i trenne Örebro-gamivers vård och med desse glade ynglingar i spetsen och med kaptenen på min ena sida och min bror på den andra anträdde jag min vandring uppför den gamla vidtberömda stadens Drottningata. Ja du, den hette verkligen Drottninggatan och den tjenstvillige kaptenen upplyste mig, att gatan fått sitt namn deraf att drottning Kristina farit den vägen fram då hon lemnade staden sedan hon gifvit den sitt bekanta märke.: Nog var den lång alltid den gatan och granna butiker funnos der också, ehuru det dröjde förfärligt länge innan vi kommo så långt fram att vi fingo några sådana i sigte. Just som vi skulle vika in i porten till det hotell, som kallas det stora, bländades mina ögon af glansen från en hatt