Dagens Nyheter – 30 januari 1867, sida 1

Thoroway gal akt på dess förminskning, med hvilken motsträfvighet hon utlemnade hvarje penny, såsom hade den varit en droppe af hennes hjertblod, och huru ofta hon af sitt eget knappa förråd tog ett och annat som var behöfligt — saker sf ringa värde men, likasom enkans skärf, långt ifrån värdelösa i Hans ögon; som ser icke allenast gåfvan utan äfven bevekelsegrunden till dess gifvande — för att bespara sin väninna en utgift. Hon har varit så god emot mig, plägade hon säga till sig sjelf, då hon ville öfvertyga sig att hona icke gjorde orätt, när hon för en främmande persons skuld beröfvade sin son något som hon oändligt väl skulle ha behöft: Afven grannarne tyckte det vara mycket synd om Annie, och då de, hvilket ofta hände, kommo för att nnderrätta sig om hennes helsotillstånd; vore de vanligtvis icke alldeles tomhändta. Det deltagande, som de fattiga i allmänhet hysa för hvarandra, den tid de uppoffra för att lindra likars nöd, den uppmuntrande bjertlighet, hvarmed de bemöta sörjande vänner; de försakelser de underkasta sig, för att bjelpa dem som för tillfället befinna sig i ännu bekymmersammare belägenhet än de sjelfva, borde uppjaga en rodnad af blygsel på mången förnäm och rik mans kind. Icke få menniskor finnas, som anse sig vara synnerligen välgörande, och som dock ej äro mäktiga af en verklig uppoffring. Många, som af jordens konungar blifvit genom allehanda utmärkelser belönade för det goda, de bevisat betryckta bröder, skola säkerligen på den dag, då alla bjertans hemligheter blifva uppdagade, ställas bakom andra, hvilka verkat i det tysta och;