Dagens Nyheter – 29 januari 1867, sida 2

som vittne men blef dertill tvungen: Han kunde då icke säga annat än hvad han visste sannt vara och omtalade derföre att han sett er i sällskap med Ringer. Han förklarade att han var mycket ledsen öfver att ni blifvit fälld; ty sjelf anser han er vara fullkomligt oskyldig. — Himlen belöne honom derför! utropade Carely med värma. Säg honom att jag icke bär det minsta agg till honom. Han talade sanning; om han derigenom bidrog till mitt fällande, var det icke hans fel. Och Annie — mamsell Browning — hon bor väl qvar hos sin tant? Sade han bändelsevis något om henne? — Ni menar förmodligen det unga fruntimmer som bief utburet ur rådssalen? frågade mannen. — Ja, svarade Carely. Nämnde han något om henne? — Ja, det gjorde han; genmälde mannen. Han sade att det utan tvifvel skulle glädja er att höra, det hon temligen lugnt bär sitt öde. Visserligen är hon nu sällan vid briljant humör; men hon tycks dock ha hemtat sig efter slaget. Straxt tog hon illa vid sig; nu blir hon för hvar dag mer och mer lik sig sjelf. Fångvaktaren fortfor att tala, men Carely hörde icke längre på honom. Han försökte lyssna till hans ord, men ljudet af dessa träffade hans öron, utan att han uppfattade deras betydelse. Hvad var verlden nu för honom? Det sista band, som förenat honom med densamma, hade brustit — det sista hoppet, hvars ljufhet till en viss grad förmildrat hans bedröfvelses bitterhet, hade försvunnit.