förtjenade det straff som blef honom ådömdt och att han gömt sin brottslighet under en slöja, tillräckligt tät, för att älskarinnans ögon icke skulle kunna genomtränga densamma, men lätt genomskådad af en skarpsynt domare? O, nej, det var omöjligt: Han ville icke förorätta henne genom att antaga något sådant. Det var mycket troligare att sorgen undergräft hennes kroppsliga krafter; d: v. s; att hon var sjuk. Denna förklaring antog han slutligen för att vara den rätta: Han satt försjunken i dessa tankar, när nyckeln helt hastigt vreds om i låset och dörren till cellen öppnades: Han spratt till och såg upp; det var endast fångvaktaren som inbar hans måltid: När han ställde kärlen ifrån sig, sade han: — Jag har lofvat att framföra ett budskap till er från en af era vänner. — Jaså, utropade Carely och ett leende — det första, sedan hans dom afkunnades — öfverfor hans anlete: Har hon då slutligen skickat en helsning till mig? -— Nej, det har hon icke, svarade fångvaktaren. Det är från en man, icke en qvinna; budskapet kommer. Det glada leendet försvann genast från Carelys anlete. i — Saken är den; fortfor fångvaktaren, att jag känner Foxall — den man som vittnade mot er inför rätten; ni ming — och han har bedt mig säga er att det skulle smärta honom, om hans vittnesmål bidragit att störta er i olycka och att han hoppas det ni icke bär något agg till honom, för det att han handlat såsom han gjort: Han ville icke alls uppträda