Dagens Nyheter – 29 januari 1867, sida 1

sorgliga belägenhet, skulle en anhållan derom säkerligen blifva utaf fängelsets styresman afslagen. Om hon genom något tecken velat gifva tillkänna att hon bade honom i minnet eller bevisa honom sitt deltagande, ansåg han dock att hon skulle kundat genomföra sin önskan. Han hade af direktionen hegärt och erhållit tillåtelse att skrifva åtskilliga bref till henne, I hvart och ett af dessa hade han bedt henne blott med en enda rad låta honom veta, innan hafvet skulle skilja dem åt, att hon åtminstone hade förlåtit honom. Denna rad hade aldrig kommit honom tillhanda, och det var dess uteblifvande som tillfogade honom de bittrast qvalen. Han kunde icke fatta anledningen til hennes tystnad. Hon hade ju flera gånger försäkrat honom om att hon icke tviflade på hans oskuld, hon hade ju sökt intala honom mod och hopp, då ban skulle inställa sig inför rätten. Var det väl möjligt att hon så plötsligen öfvergilfvit honom? Denna tanke smärtade honom öfver all beskrifning: : Kuude hon med skäl antaga att hennes tillgifvenhet för honom verit så ljum, att den af verldens dåliga omdöme kunnat helt och hållet tillintetgöras? För sina fordna kamrater var han nu en föraktlig varelse, knappast värd medlidande. Hade han äfven i hennes ögon sjunkit så djupt och hade hennes öfvertygelse om hans oskuld rubbats, escedan rätten förklarat honom brottslig? Trodde hon väl att de som skipade rättvisa i landet icke kunde föras bakom ljuset, att en och hvar, om hvilken de uttalat ordet cskyldig;