Dagens Nyheter – 29 januari 1867, sida 1

Då han föreställde sig det fartyg, på hvilket de dömda skulle föras till sin förvisningsort; då han i fantasien såg alla de moraliskt för derfvade personer; hvilkas bekantskap han skulle nödgas göra, och då han bildade sig ett begrepp om det elände, som väntade honom vid resans mål, bestormades han af förfärliga qval, att han nära nog förlorade all besinning. Han förmådde icke längre tänka klart, han yrade, och i sitt rubbade själstillstånd gladdes han i stället för att sörja öfver sitt öde. Denna sinnesförvirring varade emellertid endast några få dagar. Han blef sedan lugnare och började resonnera helt förnuftigt med sig sjelf. . Han erinrade sig att det var hans pligt såsom menniska och kristen att med undergifvenhet och tålamod fördraga sin lott, att tro hans lidanden skulle framdeles bringa något godt med sig samt att, om också hans ögon icke förmådde genomtränga det mörker; hvari han för tillfället var insvept, försynen skulle leda honom till lyckans solbelysta dal. Vecka efter vecka förgick. Tiden för hans affärd nalkades! Han hade iensamheten reflekterat öfver sin ställning och lärt sig inse nödvändigheten af att utan knot underkasta sig en högre makts vilja. Dock voro såren ännu ej fullkomligt helade; de blödde ibland ganska ymnigt: Ifrån den stund, då han i rådsalen lutade sig ned öfver den afsvimmade Annie Browning, hade han icke sett henne. Ett besök af henne skulle ha varit honom oändligen kärt, men han kunde icke hoppas derpå; fy äfven om hon ville se honom i hans