Dagens Nyheter – 28 januari 1867, sida 3

man; hvilken nu står såsom anklagad vid er sida, är den sannskyldige: — Åh! ni kan tala vackra ord om saken, sade Ringer; men det vore bättre om ni ville höra på hvad jag har att säga. — Nej, det går icke an att rättens tid onödigtvis upptages. Hvad som skett efter brottets föröfvande bevisar ingenting, anmärkte ordföranden. — I sådant fall, fortfor Ringer, måste jag inskränka mig till att påstå, det Henry icke var med mig. Ni bör tro mina ord; ty de äro sanna. — Nej det gör jag visst icke, svarade ordföranden med sjelfbelåten min: Vi äro allt för kloka och förfarna män, för att vår öfvertygelse; grundad som den är på så många ovedersägliga fakta, skulle kunna rubbas genom ett obevisadt påstående af er. Vi veta att ni icke ensam begått stölden. Här är nu en man, som sedan gammalt varit er intime vän, som ni anmodat att åtfölja er på denna expedition; som icke kan bevisa hvar han var, då ni utförde brottet, som, efter hvad vi hafva oss bekant; icke var, der en hederlig man borde hafva varit — j sitt hem, och hos hvilken slutligen en del af det stulna följande morgon blifvit påträffat, om icke dessa förhållanden förmå öfvertyga hvilken insigtsfall jury som helst, vet jag icke hvad lag och rättvisa äro. Carely uppgaf en djup suck, och alla de blancå hörarne, som intresserade sig för honom; erfor en känsla af bedröfvelse, ty de måste tillstå att de uppräknade omständigheterna voro för honotf synnerligen besvärande. (Förts.)