Dagens Nyheter – 25 januari 1867, sida 1

las nästan skarpa. Men i mannens sätt låg, för att så säga; ingenting kantigt.. För öfrigt var ansigtet temligen. uttryckslöet, så att det allt skulle ha varit svårt för en fysionomist att uttala något bestämdt och träffande omdöme om hans karakter. — Jag skall nog se fill att han får arbete, ifall jag kommer att ha någonting att göra med honom, sade han leende till svar på herr Freestones yttrande. Jag är aldrig fåfäng sjelf; och jag tål icke att se menniskor omkring mig, som sitta med armarne i kors. Men var icke rädd, min lille man; vi skola ej arbeta så att vi bli endast skinn och ben heller: Se så, sätt er nu ned bredvid mig, och låt migse hurudan stil ni bar: Icke denna penna, jag ber; det är min penna, och jag är mycket angelägen om att få ha mina pennor i fred. Tag nu tid på er; Brådska icke och doppa ej pennan för djupt i bläckhornet :.: Ganska bra, verkligen ganska bra. Ni har glömt att sätta en prick öfver detta i. Ahl ni duger, det ser jag: ni behöfver blott liten öfning. , Gör nu en afskrift af den hör räkningen. Skrif den väl, men med djerf band. Det blir vanligen bättre, när man icke går tillväga med alltför mycken försigtighet. Det fanns ännu en person på kontoret nemligen herr Robert Blackburn, hvilken, såsom läraren torde erinra sig, redan varlt nämnd i denna berättelse. Det blir nu nödvändigt att vi tala något uärmare om houom. Herr Robert, som var flera år äldre än Frank, hade vid denna tid fullbordat sin uppfostran, och hans morbror, herr Freestone, hade gifvit honom plats på sitt kontor för att han måtte slippa antaga plats hos främmande personer,