Dagens Nyheter – 24 januari 1867, sida 3

sked; gjorde Frank det nu; dock tycktes det honom att han aldrig hann hem: När han omsider nådde stugans dörr; och utom sig af förtjusning instörtade i det rum; der hans mor befann sig; kunde han icke säga ett enda ord: Hans rörelse var alltför stor, för att han skulle kunna tala: Han sjönk ned på den lilla stol; hvarå han vanligen brukade sitta; och hans af känslor öfversvallande hjerta lättades genom en flod aftårar; Mary, som stod bredvid honom; intagen af djup oro, fick först efter en god stund veta att han icke var döende eller sjuk eller hade förlorat sin plats; utan att han tvärtom stigit i graderna, att han höll på att blifva en gentleman och hon en fin fru; samt att; i fall hans far komme tillbaka; såsom han hoppades att han snart skulle göra; de aldrig mera skulle erfara hvad bekymmer eller sorg ville säga: — En sak är det; kära moder; som vi genast måste börja med; jag menar att sofva om nätterna. Ni må gerna arbeta så mycket ni. hinner om dagarne; ochsnart; hoppas jag, skall ni icke alls behöfva taga i nålen. Men om nätterna får ni icke sitta uppe; jag släpper er ej, förrän ni lofvar mig att i detta afseende gå mina önskningar till mötes: — Det är mycket snällt af dig, min gosse, att du vill din mor så väl; svarade Mary; men ..: — Inga men — jag vill icke höra några men, genmälde Frank: Om ni icke lägger ert arbete ifrån er i samma ögonblick som kyrkklockan slår tio — vi skola snart nog få en egen klocka hoppas jag — så blåser jag ut ljuset; ni skall få se att jag gör det: Ni har