Dagens Nyheter – 24 januari 1867, sida 2

blifvit i högsta grad trägna,; stannade utanför Thornways stuga, i hvilken han under någon tid plägat göra dagliga besök: Han tycktes tveka, när han upplät dörren; likasom anade han att hans närvaro icke längre var behöflig: Mary Thornway satt bredvid en liten säng; med händerna sammanknäppta: Hennes ögon voro oafvändt fästade på bädden och hon var så försjunken i tankar, att hon icke märkte läkaren; förrän han sakta lade sin band på hennes axel; Då spratt hon till; likasom om hon vaknat ur en dröm, reste sig upp och stod framför honom; utan attsäga ett ord, men med ett uttryck af så djup sorg i sitt anlete; att han; van som han var vid de mest rörande. scener; sväfvade på målet, när han i den mildaste ton yttrade: — Det står eå till som jag fruktade, ser jag. Allt är förbi: — Ja; min herre, stammade Mary, det är nu slut äfven med denne. Nu har jag af alla de mina ingen qvar, utom lille Frank. — Sök trösta er, sade läkaren vänligt; vi böra ju förödmjuka oss under Guds vilja: — Ja; min herre, jeg vet det; svarade Mary med en suck, och jag hoppas jag skall bli tålig; åtminstone skall jag försöka att blifva det. Jag skall bedja Honom, som pröfvat mig; om kraft att bära mitt öde: Men — det är hårdt att förlora dem alla, nästan på en gång. Och tårarne, som tyckts hittills ha legat frusna i sina källor, frambröto nu: — Detta skall göra henne godt, tänkte doktorn, hvarefter ban aflägsnade sig med ljudlösa steg.