Dagens Nyheter – 22 januari 1867, sida 2

icke stannade, det var pojkarne. Bodbetjenten hoppade genast öfver disken, men när han kom i boddörren, hade de alla spårlöst försvunnit. Nu började regn falla och detta såg ut att blifva ganska långvarigt. Vår vandringsman blef derföre icke litet glad, då han fann ett värdshus, hvilket tycktes vara lämpligt till herberge åt honom: Utan att förlora ett ögonblick inträdde han nader dess vänliga tak; och då han mötte värden i förstugan, frågade han honom, om han hade någon bädd att låta honom hvila på: — Nej, det har jag icke, lydde svaret. Jag skulle kunna låta er hyra en bädd; måhända — ifall ni har pengar nemligen: — Det var naturligtvis min mening att betala, sade vandraren. Ni gör er dåliga begrepp om en fattig stackare, hör jag. — Ah! ni skulle sjelf lära er att icke tro menniskor om godt, ifall ni vistades här, det kan jag säga er, yttrade värden; Många af dem som pläga besöka detta ställe; skulle rifva ögonen ur er, om de kunde göra det utan att bli straffade eller vinna någonting derpå; men kom in med mig, skall jag se till att ni får er begäran uppfylld: Sedan vår vän stillat sin hunger, satt han med en mugg öl framför sig invid spiseln i utskänkningsrummet och hade värden vid sin sida. . — Ni är från landet; ser jag; yttrade den sistnämnde: ; (Forts.) PRE