Dagens Nyheter – 22 januari 1867, sida 2

delen häraf träffade honom på munnen och några smärre partiklar inträngde i hans ögon. Han kunde nu naturligtvis på en lång stund icke se sin angripare. Men han hörde bonom ropa: — Ah! se; det är min kusin från landet! Vet er mamma af att ni är ute och går? Ett par andra ungdomliga röster förenade sig i det skallande skratt som följde på detta qvicka yttrande; och just då vår vandringsman hunnit med rockskörtet aftorka sitt ansigte samt började kunna se igen, fick han en hel skur af gatsmuts öfver sig. Fienden hade nu fått förstärkning; och han såg ingen möjlighet att hämnas. De små pcejkarne voro så kloka att de höllo sig på ett visst afstånd; han kunde icke nå dem med sitt vapen, käppen, men var sjelf i hvarje ögonblick utsatt att träffas af deras: För att håna honom uttryckte de sin munterbet på många sätt, äfven genom att hoppa och dansa framför honom. Somliga förbigående egnade ingen uppmärksamhet alls åt detta uppträce, andra skrattade, några få uttalade sitt ogillande öfver pojkarnes beteende; men ingen visade sig böjd för att bomma den svagare parten till hjelp; och det var endast en slump som gjorde slut på äfventyret: En boll af sand; med hvilken det var meningen att slå hatten af vandraren, träffade icke målet utan i stället en af den bakom honom varande butikens fönsterrutor. Denna slogs sönder: Knappt hade vildbasarne hört den välkända klangen, förrän det var slut med deras mod: Det vanliga ropet: stanna! ljöd; men de som