En nyårsnatts-dröm. (Efter tyskan.) En gammal man stod en nyårsmidnatt vid fönstret och skådade med en blick af stum förtvifian upp mot den orörliga himmelen och ned på den stilla; rena; hvita jorden; hvarpå nu ingen fanns så sömnoch glädjelös som han: Ty hans graf stod honom näras den var endast betäckt med ålderdomens snö, ej med ungdomens grönska. och från hela sitt rika lif medförde han intet utom villfarelser, synd-och sjukdom, en förstörd kropp; en förödd själ— bröstet fullt med gift och en ålderdom full af ånger. Hans sköna ungdomsdagar föregycklade honom nu liksom spökgestalter och drogo honom åter bort till den klara morgonen; då hans fader ställde honom på lifvets skiljoväg; der den högra på dygdens solbelysta bana förer till ett rent och stilla land; fullt7af ljus, af rika skördar och af englar — och den venstra leder ned i lastens mulvadsgångar, ned i-en svart håla, uppfylld med drypande gift, hväsande ormar och mörka kylande dunster: Ack! ormarne slingra sig om hans bröst och giftet droppar på hans tunga och han visste nu hvad det var: Nästan besinningslös och med outsäglig smärta ropar ham mot himmelen: Gif mig min ungdom åter! Ack fader, ställ mig ånyo på skiljovägen, så att jag kan välja på ett annat sätt! Men hans fader och hans ungdom voro för längesedan borta. Han såg lyktgubbarne dansa på mossen och slockna på kyrkogården och han sade: Det är mina dåraktiga dagar! Han såg en stjerna flykta från himlen och; skimrande under fallet; upplösa sig på jorden — det är jag, sade hans blödande hjerta, och ångerns ormtänder höggo dervid djupare in i såren. Den lågande fantasien visade honom smygande nattvandrare på taken; och väderqvarnen höjde hotande upp sina armar liksom färdig att slå ned, och en i det tomma benhuset qvarblifven dödskalle antog småningom hans anletsdrag: — Midt under denna själskramp sväfvade plötsligen musikens toner; helsande det nya året; ned från tornet lika en aflägsen kyrkosåhg. Han kände sig härvid mildt upprörd; han skådade omkring horisonten öfver den vida jorden och han tänkte på sina ungdomsvänner, som nu; lyckligare och bättre. än han, voro lärare på jorden; lyckliga barns fäder och välsignade menniskor; och han sade: Ack; äfven jag kunde liksom de på detta årets första natt hafva slumrat med torra ögon om jag hade velat; ack; jag hade kunnat vara lycklig; om jag hade följt edra råd; dyra föräldrars, om jag hade uppfyllt edra nyårsönskningar och edra förmaningar: I feberaktig erinran om sina ungdomsår, föreföll det honom som om dödsgkallen med hans drag i benhuset reste sig upp — slutligen; genom den vidskepelse som i nyårsnatten ser andar och blickar in i framtiden; förvandlades den till en skön lefvande yngling, och hans egen fordom blomstrande gestalt föregycklades honom med ett bittert hån. Han kunde ej längre betrakta den — han döljde sina ögon — tusende heta tårar strömmade sinande bort i snön — han endast suckade sakta i sin tröstlöshet och förtviflan: Kommen blott tillbaka ungdomsår; kommen tillbakal — Och de kommo åter; ty han hade endast haft en förfärlig dröm under nyårsnatten; han var ännu en yngling: Endast förvillelserna hade icke varit en dröm; men han tackade Gud att han ännu i ungdomen kunde vända om från lasternas orena stigar, och inträda på den soliga bana; som leder till skördarnes rika land: Vänd om med honom, unge läsare; om du står på samma afväg! Denna förskräckliga dröm skall för framtiden blifva din domare, men om du en gång skulle ångerfullt utropa: Kom tillbaka, sköna ungdomstid! så blir du gäckad; — den kommer då ej mera tillbaka.