Dagens Nyheter – 19 januari 1867, sida 3

hvarandra: Hos Ringer var detta slags heder mycket stark. Han bekräftade Carelys påstående att de icke sett hvarandra, sedan de skiljdes på bron, men något vidare hade han ej att tillägga: Den embetsman, som höll ransakning med dem, måste naturligtvis Vara öfvertygad om Ringers brottslighet, bvarpå så många bevis funnos; och då han börde de båda anklagade påstå att de ej varit tillsammans under den ifrågavarande natten och att de voro oskyldiga; drog han häraf den slutsatsen att de öfverenskommit om att neka och skydda hvarandra; hvadan han remitterade målet till assisdomstolen: Den tredje personen; som icke trodde Carely vara saker till det brott, för hvilket man anklagade honom — behöfva vi väl säga att det var Annie Browning? Hon hade läst i hans hjerta såsom ijen öppen bok, hon kände honom i grund; och ehuru hon icke var blind för hans svagheter, hade hon byggt hoppet om framtida sällbet på hans heder, och hon var fullt förvissad om att hon byggt på en god grundval. i Hon led bittert, i synnerhet emedan hon ansåg sig till en viss grad ha förorsakat hans olycka. Hade hon, såsom hennes pligt fordrade; förr och med mera bestämdbet påyrkat; att han skulle afbryta sin förbindelse med Ringer; skulle den sorg och förtviflan, som nu rasade i hans bjerta, varit honom besparad. Hennes oförlåtliga eftergifvenhet hade vållat alltsammans: Så resonnerade hon: