Dagens Nyheter – 19 januari 1867, sida 3

till dess att det blef honom omöjligt att vända om och beträda dygdens väg: Dock bibehöll han äfven i denna olyckliga belägenhet vissa egenskaper som, ehuru undertryckta, icke så sällan framträdde i dagen: Vi sågo t. ex. huru han undvek att fresta Carely, emedan hen icke ville att denne skulle sjunka ned till hans egen moraliska ståndpunkt; samt huru han i farans ögonblick uppoffrade sig för sin kamrat, som var brottsligare än han sjelf, i det han nemligen lät sig förföljas och således riskerade att blifva gripen, för att denne måtte i lugn kunna smyga sig bort: Men inför rätten handlade han icke som han borde; Carely talade helt kort till sitt försvar och besvor Ringer att bära vittnesbörd om hans oskuld. Denne hade kunnat på ett fullt tillfredsställande sätt bevisa att hans vän var orättvist anklagad genom att bekänna allt och namngifva sin verklige medbrottsling; men ehuru det smärtade honom att Carely blifvit inblandad i saken, kunde han icke besluta sig för att taga ett så afgörande steg: Han hade sjelf förklarat sig vara oskyldig; och ehuru det dödade djuret blifvet funnet i bans rum, fortfor han att neka. Det var mycket sannolikt att han ändock skulle bli dömd till det straff; han fruktade, hvadan han skulle ha betett sig vida klo: kare, om han öppet och ångerfullt erkänt sitt fel. Men om han också hade velat uppoffra sig sjelf för Carely, skulle han icke ha kunnat förmå sig till att angifva Bill Mason; ty det finnes en slags heder äfven hos tjufvar, hvilken yttrar sig derutinnan ait de icke gerna förråda