Dagens Nyheter – 19 januari 1867, sida 2

— — stjernorna, och de uppstiga ofta så hastigt att stormen bryter lös, utan att vara af några tecken förebådad. Tvärtom tyckes den orkan; som kullstörtar och förstör, vara framkallad af sjelfva solstrålarne: Iaom ett ögonblick hade ju den outsägliga sällhet, som fyllde våra älskandes bjertan blifvit förbytt till ångest och förtviflan. I meåvetandet om sin oskuld hade Carely i början intagits ef en rättmätig förtrytelse; och han hade till och med tänkt på att göra motstånd, men en sekunds eftertanka hade låvit honom se sin ställning i dess rätta dager. Han ihågkom alla de ogynnsamma omständigheter, som gjorde hans brottslighet ögonskenlig, och han insåg nödvändigheten af att handla med lugn och att uppbjuda hela sin förmåga och kraft för att kunna möta och öfvervinna den annalkande stormen. Dessa betraktelser voro nedslående och i sin tur sjönk han halft vanmäktig ned på en stol och snarare framsuckade än uttalade dessa ord: — O! Annie; Annie! Huru mycket får ni icke lida för min skull! Men qvinnans kärlek visade sig nu i hela sin rena och heliga skönhet; ådagaläggande huru lätt den svaga, under inflytande af höga och förädlande känslor, kan blifva stark. Annie Browning uppsteg belt lugn från sin stol; det låg en viss värdighet i hennes gång, när hon långsamt gick öfver det lilla golfvet: Utan att bry sig om de främmandes närvaro; tryckte hon sina läppar mot sin trolofvades panna; och hennes röst förrådde ingen oro då hon sade: — Frukta intet; Henry! Himlen skall beskydda oss båda: