Dagens Nyheter – 18 januari 1867, sida 3

nu säger ett enda ord, som måhända kan såra eller smärta er, nu, då jag har alla dessa bevis på er kärlek omkring mig; men — ol! huru mycket heldre hade jag icke sett att denna present aldrig hade kommit dig tillhanda. — Hvarföre min dyra flicka? ropade Carely; skrattande. Mig kan någonting så obetydligt som en fårbog icke förorsaka grämelse: — I och för sig sjelf är den en obetydlighet; Henry; men — ehuru det förefaller mig hårdt att säga ut min mening, kan jag icke tiga — ni mins väl att ni lofvade mig att aldrig mera umgås med Ringer? — Ja, ja, och jag tänker också hålla mitt löfte; svarade Carely med en viss otålighet: — Om så är — förlåt mig Henry, att jag talar uppriktigt — bör ni då mottaga presenter af honom? — Jag må verkligen tillstå; Annie; att ni går för långt i ert nit, sade Carely; på hvilken det nu tydligen syntes att han var icke så litet förtretad: Jag känner endast ett skäl, hvarföre jag skulle ha vägrat att ta emot denna gåfva, ocn det är att Ringer för närvarande befinner sig i nöd: Men jag vet hvarföre han skickat mig densamma; han har velat visa sin tacksamhet för det att jag i går gaf honom litet pengar. Jag vill icke såra hans känslor; och derföre behöll jag fårbogen; men jag skall laga att han ingenting förlorar på saken, stackars George. Annie rodnade och bleknade ömsom. . — Jag måste tala ut, ropade hon slutligen: Jag — jag är rädd för att han icke åtkommit denna fårbog på hederligt vis. — Annie! sade Carely i förebrående ton; er