Dagens Nyheter – 18 januari 1867, sida 3

omtanke han ordnat allt, h.ru väl han uppfattat hennes smak och huru noga han gifvit akt på alla de yttranden hon fällt vid olika tillfällen angående sina önskningar i ett eller annat afseende, när hon märkte allt detta, hvad under då att hennes ögon blixtrade; att det mildaste småleende spelade på hennes läppar, att hennes tunga blef vältalig, och att han å sin sida kände samma obeskrifliga sällhet som han erfarit i drömmen, då han lyssnade till den musik som alla hjertan mest älska — de ord som låta oss veta huru väl våra känslor äro förstådda och besvarade af dem hvilka vi hålla kärast. Men; såsom Moore mycket vackert säger, det finnes ingen dag så lugn att icke någon svag vindfläkt störer de små blommorna; och denna gång antog den luftige gästen form af en — fårbog: Denna opoetiska men högst nyttiga tingest hade blifvit inlagd i det lilla matskåpet; och Carely i sin glädje var icke sen att berätta huru den kommit dit. — Ni minns; Annie, sade han, att jag i går afton omtalade för er, huru godbjertad och välmenande den stackars George Ringer är, fastän han har sina små fel; denne fårbog är ett bevis på sanningen af mitt påstående. Han visste att jag, skulle gifta mig och har derföre sändt mig densamma till bröllopspresent. Var det icke vänligt gjordt af honom; eller huru? Annies min förändrades plötsligen: Det vackra leende som förut sväfvat öfver hennes anlete flydde; och i hennes ögon afspeglade sig oro och bedröfvelse. — Det var väl menadt; yttrade hon: Jag tycker mig vara så hård, så otacksam om jag