Dagens Nyheter – 18 januari 1867, sida 2

uppskof sättas i verket. Detta synes lämpligen kunna ske i afseende å landtstormen. Denna tydliga vink om nödvändigheten att efter hand jiåta indelta armeen försvinna, framkallade motstånd af en officer och en civil tjensteman: i Föreningens öfverbefälhafvare grefve Adlersparre tillkännagaf nemligen, att han icke ansåg sig kunna biträda en del af den framlagda adressen, och att han således, i betraktande af den stämning han funnit hos församlingen rådande, torde komma i minoriteten. Han hade städse hyst den största aktning för den känsla, som framkallat den frivilliga beväpningen och för den, som föranledt önskningarne om dennas ingående i lagliga former. Men man borde undvika att skjuta öfver målet. Talaren ansåg, att man borde inskränka sig att tala om skarpskytterörelsens öfvergång till lagliga former, men ej vidröra frågan om armåns organisation. Grefven uppläste ett kontraförslag til adress, i hvilket iötet yttrande rörande armån förekom, men deremot i afseende å landstormen framlades mera detaljerade förslag. Slutligen yttrade grefven uågra ord om förhållandet med friköpningen här och i Frankrike, meddelande några upplysningar hura man i sistnämnde land genom friköpningen skaffar sig tillgångar att anvärfva gamla soldater. Trodde för öfrigt, att då fråga blir att uttaga en del af en åldersklass, bästa medlet att bestämma hvem som skall gå fri vore lottning. Frih. Liljencrantz upptog till besvarande den siste talarens anmärkningar. Han hade sagt att man borde glömma bort armån,. Detta läte sig mycket lätt göra i en adress, men svårare vore att inprägla en sådan glömska hos den svenske landtmannen, som genom de bördor -han får vidkännas för armåen har alltför kännbara påminnelser om henne för att hon skulle kunna glömmas och för att man kunde hoppas, att han skulle åtaga sig nya bördor utan någon lindring i de nuvarande. Uteslöte man det som adressen innehölle om armån, kunde man så gerna rifva sönder densamma; ty hvad med densamma åsyftades vore just att uttrycka den åsigt, att det ordnade försvar som finneg är otillräckligt och att man ej kan begära upprätthållandet af två olika organisationer i bredd med hvarandra. Deremot hade man ansett sig böra lika litet ingå i detaljer rörande landstormen som rörande armån, då man ej velat beröra frågor, beträffande hvilka meningsskiljaktigheter kunde uppstå. Talaren erinrade slutligen attadressen icke talade om uttagning af någon del inom en åldersklass, utan om det antal åldersklasser, som behöfdes för att bilda det första uppbådet eller den egentliga armen, och någon lottning behöfdes såledeg icke. Han tillstyrkte adressförslagets antagande oförändradt. Notarien Lindbohm befarade, att man genom den föreslagna organisationen skulle blifva i saknad af gamla soldater; framhöll några betänkligheter mot indelningsverkets indragning och citerade landtförsvarskomitens yttrande om den indelta soldaten och den kärlek till fäderneslandet, som man kunde förutsätta hos den som frivilligt tagit krigstjenet. Friköpning vore ej så förkastlig som man påstått, då derigenom man blefve qvitt en hop fega, som kunde skada armåens duglighet. Jemlikheten trodde han ej främjas genom folkbeväpningen; den vore oberoende af denna och hvilade på förnuftets eviga principer. På dessa skäl fann, sig talaren ej kunna biträda den föreslagna meningsyttringen. Hr Meijerberg svarade härpå, att enligt hvad allmänt kändt vore, det oftast icke är kärleken till fäderneslandet, utan kärleken till Btina eller Greta, som förmår den indelta soldaten att välja krigareyrket. Hvad den indelta armåns minnen beträffade, finge man ej glömma, att Sverges ärorikaste tid inträffade innan indelta armån: fanns till. Frih. Liljencrantz betygade hr Lindbohm sin tacksamhet för det ban fullständigat hans re ran. Han hade visserligen förut läst svenska historien, men först genom nämnde talares yttrande erfarit, att bland svenskarne funnos en mängd: fega, som borde utgallras från antalet af fosterlandets försvarare. Förslaget var före denna diskussion varmt förordadt och väl motiveradt af föreningens ordförande kommendören FEgerström, af litteratören Ekgren och af folkskoleinspektören Meijerberg. Det blef med acklamation antaget mot endast ett par nej. Åt föreningens styrelse uppdrogs att på lämpligaste sätt delgifva adressen åt andra skarpskytteföreningar, och att offentliggöra densamma: E En vigtig prineipfråga är nu i nådeväg hänskjuten till kongl. maj:ts afgörande. Baptistiska föräldrar i Orebro (A. 8. E. och P: