Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 2

till dörren. Plötsligt suafvade jag på någonting, som föranlät mig att vända mig om; hr v. E. lutade sig ned och upptog föremålet, som befanns vara en sådan der liten tjockhufvig spik, som utgör den så vigtig beståndsdel i dalkullornas chaussure. — Skänk mig den, — sade jag; — den skall bli ett medel för er att få er önskan uppfylld; Jag lofvar — och ni vet att jag hålter mina löften äfven under masquen — jag lotvar attinom en månad omaequerad återlemna den i edra händer. — En månad är bra långt! — Jag säger inom en månad; kanske blir det förr. — Ju förr desto bättre. Till dess skall jag ofta tänka på er och på den angenäma stund jag nu haft nöjet tillbringa i ert sällskap. Jag skall utrusta er med en idealisk skönhet under afvaktan på att få beundra verkligbeten. — Akta er att icke bli gäckad! Man väntar på mig. Au revoire, min herre: — Au revoire; min fröken. 8e här; mottag den sällsamma underpanten. Måtte den någon gång äterkalla mig i ert minne! IV. Jag bar alltid hos mig den lilla underpanten för att alltid kunna användas efter omständigheterna. Fjorton dagar efter operamaskeraden promenerade Hilda och jag en förmiddag på Carl XIII:s torg, då vi mötte Hugo v. E. Han hade icke sett mig, omasquerad, efter sin och min återkomst till hufvudstaden: