Dagens Nyheter – 15 januari 1867, sida 3

WLIEVALSESVUARA et Be RIM ATTASE SB MAREISEIE 2 SUV SN a NEBAREDETRN PEN r Om Boskspspesten och dess botemedel. Återigen hemsöker denna obarmhertiga lands. plåga de af Europas länder (England och Holland), hvarest boskapsskötseln står högst, hvarest förädlandet af djurracerna förvånar enhvar, och hvarest i följd deraf på den rurala byggnadskonsten slösats alla uppfinningar som jordbruksvetenskapen mäktat utforska: Helt säkert skall boskapspesten inom en icke aflägsen framtid äfven hemsöka vårt torftiga land, om vi icke i tid söka utforska de förenade orsaker, som dertill kunna gifva upphof: Ett förfinadt och förvekligadt lefnadssätt alstrar inom menniskoracerna ett sjukligare slägte. En förädlad hästrace blifver ömtåligare och mera svårskött ju högre dess förädling uppdrifves: På samma sätt är förhållandet med boskapsracerna samtoch synnerligen. Det säkraste botemedlet torde naturen sjelf hafva anvisat, och helt säkert skall hennes visa anordning ej ostraffadt få öfverskridas; Betraktom således naturen, och vi skola lära att djuren hafva alla de organer; som erfordras för att kunna röra sig och för att utveokla icke allenast kött och fett utan äfven benoch muskelbildning: Uppdrifva vi följaktligen djurens produktionsförmåga endast i mjölk-, kötteller fett-afkastning, utan att besinna det de andra organerna måste samtidigt erhålla sin utveckling; så skola vi ovilkorligen en dag komma till onaturliga resultater, och sjukdomar skola öfverflygla vårt vinstbegär, vi sjelfva stå handfallna inför det öfverhandtagande onda, och allt för sent inse att utan iakttagandet till alla delar af naturens lagar, kunna vi intet uträtta. Hos det fina menniskoslägtet är dagens lösen: kroppsöfningar, hos de ädla hästracerna frihet och motion; men de öfriga husdjuren, huru handteras dessa? Af dubbelt vinstbegär instängas de på många ställen året om, men på de flesta åtminstone 7 månader årligen, och dertill tjudrade med jernklåfvar omkring den ömtåliga halsen. Undertecknad hemställer derför att vi i tid må gifva alla våra husdjur en friare behandling, äfven med risk att derigenom skörda en mindre rik afkastning för stunden, men med så mycket större tillförsigt, att undgå -de faror. som hota menniskoslägtets bestånd, om vi en vacker dag skulle nödgas att antingen nedslagta all vår boskap, eller ock att förtära den osunda föda, som de sjukliga och döende djuren endast kunna framalstra. Vi skola således i främsta rummet taga till föredöme alla de omständigheter som komma djuren tillgodo uti deras vilda tillstånd, så i deras vanor som i den föda, naturen sjelf anvisat åt dem; och söka att i allt följa hennes visa anordning: — . Detta gäller egentligen för sommartiden, men äfven om vintren böra vi, så långt klimatiska förhållanden tillåta, söka samma mål: Sålunda aldrig innestänga djuren sommartiden, och vintertiden lemna dem så stort utrymme att de kunna röra sig med så stor frihet, som möjli: gast råd och lägenhet medgifva:; Till åstadkommande häraf får undertecknad hos herrar jordbrukare erbjuda sina nykonstruerade Ladugårdsbyggnader, hvari, så vidt möjligt varit, blifvit taget i betraktande ett naturligare och friare system för husdjurens föda; vård och herbergering under de kallare årstiderna: Stockholm i Januari 1867: Knut Forsberg: