Dagens Nyheter – 15 januari 1867, sida 1

— Farväl, moderne Cicero; det är i dag icke din vältalighets beau jour, ser jag: Åter stodo vi i begrepp att uppsöka tant Fredrique, då Hilda plötsligt fattade om min arm med ett lätt utrop af öfverraskning och visade mig Hugo v. B. i sällskap med en annän ung man. De sågo mycket upprymda ut. Jag förstod Hildas mening, och just som min f. d: tillbedjare passerade förbi oss, sade jag vårdslöst: — God afton, Hugo : : : Din farbror har således tillåtit dig att ändtligen återvända till de lefvandes land: Han stannade och såg på mig, och då mönstI ringen icke tycktes utfalla till min fördel, svarade han en smula högdraget: . — Generalen blandar sig icke i mina nöjen. — Nej visst, men i dina hedersaffärer; och major T. har säkert rådt honom att ålägga dig bot och bättring. Namnet på den officer; med hvilken han en gång baft en tvist, kom honom att spritta till. — Känner du meöjor T.? — frågade han med någon häftighet. — Kanhända; men hvad kan det röra dig? — Det rör mig mycket. Om du känner honom, och om han talat med dig om den affär, som vi haft oss emellan, så önskar jag veta i hvilka ordalag han gjort det. — Och hur vill du aftvinga mig ett förtroende; som jag möjligen icke är sinnad att gifva dig? I umgänget med vårt kön hafva gardesofficerare ett obestridligt företräde framför riksdagsmän. Det föll ej ett ögonblick hr v:; E; in att begå samma fel som den hederlige hr L: