Dagens Nyheter – 14 januari 1867, sida 1

våra promenader de sednaste dagarne h har han ständigt befunnit sig i vårt grannskap och seit mycket nedslagen ut då vi anträdt hemfärden. — Jag har ingenting märkt; — svarade jag; — jag har icke lyckan att ega sådana loögon som du. Huvarför har du inte visat mig på honom förr? — Din fästman följde oss, och dessutom var jag ej alldeles säker på min sak; Men numera är intet tvifvel möjligen. — Verkligen! : : : Och tack vare denna förmåga, som vi qvinnor ega, att se utan att vända på hufvudet, började jag närmare granska min okände tillbedjare. Han hade intagit en ställning så att han kunde se oss och sjelf lätt blisedd: Jag kunde således beqvämligen studera hans yttre menniska. Han såg ut att vara omkring 25 år, väl växt och elegant klädd; ledig och säker hållning, fina och intelligenta drag; blondt hår, lockigt vid tinningarna, Nifliga blå ögon och mjuka mustascher med uppåt böjda spetsar gålvo åt hans utseende någonting frimodigt utan alt vara impartinent; Ansigte och gestalt talade om god helsa och lefnadslust. Resultatet af granskningen blef något för mitt bjerta alldeles likgiltigt, men också något för min egenkärlek särdeles smickrande. Från den dagen gick jag sällan ut utan att möta min okände. Hans ihärdighet att följa mig och den grannlaga beundran, han visade mig, roade och intresserade mig. Vi qvinnor ha den svagheten att låta fånga oss utaf skenet af beständighet, som ofta icke är annat än en verkan af sysslolöshet: