Dagens Nyheter – 12 januari 1867, sida 3

tror jag. Nu ha vi då lurat er med besked: Ha ha ha! När Ringer vände sig om, blef han varse den groflemmade Jem; som nalkades och nu var på endast ett par alnars afstånd ifrån honom: Jem hade åtlydt sin herres befallning och lagt sig i försåt vid vägen. Stark som han var och fullkomligt upphvilad, tviflade han icke på sin förmåga att fasttaga och qvarhålla den uttröttade flyktingen:. Nu var George illa ute: Han kände att han icke längre kunde förlita sig på sina ben och fattade derföre raskt sitt beslut. Om han skulle förlora sin frihet, ville han åtminstone sälja den dyrt: i Han störtade sig öfver sin motståndare, hvilken icke förutsett denna manöver, och undgick derigenom ett slag, som Jem, hvilken beväpnat sig med en väldig käpp, rigtat åt hans hufvud, och som otvifvelaktigt genast skulle ha gjort slut på leken: t En brottning uppstod; vrede och förtviflan ökade Ringers styrka och eldade hans mod: Men han fann att han hade att göra med en man; som i synnerhet nu, då hans krafter voro af den långvariga ansträngningen försvagade; väl kunde mäta sig med honom. Striden fortgick utan resultat ett par minuter. Herr Hopkins hallå! hördes nu mycket tydligare, ett tecken till att han och hans följeslagare mnalkades allt mer och mer. Ringers ihärdige förföljare; som nu var på ett halft stenkasts afstånd, svarade härpå, och Jem ropade: — Hitåt Tom: Jag har honom och skall