Dagens Nyheter – 12 januari 1867, sida 2

KANE SAR SRA att saken blir utspridd. Ni behöfver ej vara bekymrad; ty när jag väl inburit djuret i ert rum, angår det ingen, hvarifrån ni fått det, och ni behöfver för resten icke släppa någon in till er. Ge mig derföre er nyckel. Som det icke är rådligt vi visa oss tillsammans på gatorna under de närmast härefter följande dagarne, skall jag komma till er i morgon natt, sedan det blifvit riktigt mörkt och hemta min andel i bytet: Utan att svara — dertill var numera icke heller tid — lemnade Riuger sin nyckel åt Mason, hukade sig ned och skyndade bort med tillbjelp af händer och fötter. Han bibehöll denna ställning; till dess att han befann sig endast några famnar från arrendator Hopkins och hans män, hvilka styrde sina steg åt det håll, der Bill låg: Då reste han sig hastigt upp och började springa af alla krafter. Hans plötsliga uppträdande gjorde åsyftad verkan. Arrendator Hopkins befallde honom med ljudlig stämma att stanna samt frågade hvem han var och hvad han bade att göra midt i natten på andras egor. Ringer svarade intet, men påskyndade i stället sina steg: Herr Hopkins ropade då: — Tag fast honom, gossar! Nu började alla männen förfölja den flyende Ringer; hvilken bevisade att han icke utan skäl skrytit med att vara snabbfotad. Han var visserligen ingen gammal och van brottsling, men vid de tillfällen, då han befunnit sig i faran; hade han alltid räddat sig ger nom en snabb flykt, och han litade äfven nu fullkomligt på sina flinka ben och goda lungor.