Dagens Nyheter – 11 januari 1867, sida 2

ning, som tydligen angaf att det lyssnade: Mason stannade och höll andan, Fullkomlig tystnad herrskade nu; men förmodligen blef djuret mera skarpsynt, sedan dess öga vant sig vid mörkret, och upptäckte konturerna af hans gestalt; ty det reste sig till hälften upp. Mason insåg att han icke hade någon tid att förlora; Utan den ringaste tvekan, störtade han sig öfver sitt rof. Djuret hade kommit på fötter och ämnade just taga till flykten, när han grep detsamma i benet. Men han bade rusat fram med så stor fart, att både han sjelf och kreaturet stupade omkull i gräset. Emellertid hade hela den öfriga fårahjorden blifvit uppväckt; och de skrämda djuren ilade snabbt tvärsöfver hagen. Ett rosslande läte hördes; hvarefter allt blef tyst och stilla. — Har ni tagit lifvet af den besten änuu? hviskade Ringer, när han uppnådde stället: — Jo; jo, det kan ni lita på, lydde svaret. Hör ni, tag emot knifven och torka af den i -gräset. Jag behöfver mina båda händer. Tack; det var bra. Nu tycks det som den oregerlige karnaljen skulle vara riktigt död; Tag hit lyktan, så få vi se om vi gjort ett godt kap eller ej. Ricger framtog en blindlykta; som han haft gömd i en af sina fickor; och när ljusstrålarne föllo på det stackars djuret — hvilket nu förlorat förmågan att röra benen; men ännu lefde; ty ännu andades det svagt — märkte männen som nyfikna lutade sig ned öfver detsamma, att de skördat e af de ståtligaste bockar i hela hjorden: . (Forts,)