Dagens Nyheter – 10 januari 1867, sida 1

dömlig den än är, icke är hans största fel, att ingen hederlig man bör underhålla något slags bekantskap med honom, och att han för sin del icke skulle vilja gå tillsammans med honom på gatan, om man också gåfve honom en hel månadspenning. Dessa skäl äro talande, eller huru? Om vi hyser någon verklig tillgifvenhet för mig, skall ni bevisa densamma genom att hädanefter på allt sätt undvika Ringer. Carely log åt den värma och öfvertygelse, med hvilken hon försvarade sin åsigt. — Allt detta äridel galenskap, min lilla vän; svarade han. Lit bli att lyssna till hvad Mary Thornways systerson säger. Jag skall nog sköta mig så väl som han. Var lugn, Annie. — Lugn! upprepade den unga flickan i förebrående ton; och det fastän bådas vår lycka står på spel! Lugn! O, Harry! oo Seså, upprör nu icke era känslor, utbrast han. Jag vill ej göra er ledsen, derom kan ni vara öfvertygad; men det är mig omöjligt att öfvergifva George; den stackars mannen. Fråga mig icke om orsaken till min omedgörlighet. utan låtom oss nu tala om andra ämnen, — Nåväl, genmälde hans fästmö, i det hon drog en djup suck, då må ni välja mellan mig och honom. Dessa ord uttalades långsamt och mycket lågt, men dock fullkomligt tydligt. Carely häpnade, och hans arm, hvarpå hon hittills stödt sig, sjönk ned mot sidan. — Annie! utropade han, i yttersta grad förvånad öfver att höra en så mild varelse föra ett sådant språk, talar ni allvarsamt? — Ja: visst, svarade han i fast ton, ehuru hennes läppar märkbart darrade; Jag älskar er,