Dagens Nyheter – 9 januari 1867, sida 2

vara bekant med mig nu mera och jag saknar bonom visst icke. Ni infinner er således och söker icke draga er undan? — — Draga mig undan, genmälde Ringer i föga vänlig ton. Om någon annan än ni kommit fram med det yttrandet, skulle han ha fått smaka min knytnäfve. Jag kommer. Mason nickade och vek af ett gathörn, utan att Carely, som allt mer och mer nalkades, blef honom varse. Ringer gick sin vän till mötes, gnolande på en visa: Han antog en på en gång sorglös och trotsig min, som skulle ha ingifvit hvar och en annan än Carely den tanken att han ingalunda befann sig i nöd. — Nåå; George, sade Harry; huru står det till med er? — Huru står det till med mig? lydde svaret; Jo, jag mår ypperligt. Jag vet mig aldrig ba befunnit mig så väl. Carely skakade hufvudet. — Det försök, hvari ni tagit del, hav slagit illa ut. Jag vet att så skett, jag visste att det skulle ske så, sade han. Ni ha måhända rätt i sjelfva saken; men det tycka icke mästarne, och ni äro ej starka nog till att tvinga dem att uppfylla era fordringar. Det är nu sex veckor ni gått fåfänga under afvaktan på att de skola erbjuda er den högre dagspenning ni begärt. Det synes mig som borde ni nn inse att ni vänta förgäfves. Ni ämna väl gifva med er snart, hoppas jag. — Vi gifva med oss! utbrast Ringer: Nej, sådana ömkliga stackare äro vi icke. Huru kan ni tro något sådant? Då skulle vi ju bli beskrattade och trampade under fötterna vida