Dagens Nyheter – 9 januari 1867, sida 2

— Jag är icke ängslig, genmälde den tilltalade. Ingen har ännu kallat mig en feg stackare, . och inger skall heller bädanefter få skäl till att göra det. För öfrigt, tillade han med ett skratt, som, ehuru meniugen var att det skulle låta hbelt gladt, bade en stark anstrykning af sorgsenhet, är det nu allt för långt lidet på dagen, för att tänka på sådana saker; Tycker ni icke det sjelf, Bill Mason? — Visst icke, svarade denne. Hörpå, Ringer, eftersom vi äro födda, måste vi lefva, medger ni det? Jag för min del anser att en och hvar bör söka uppehålla lifvet, så länge någon möjlighet dertill finnes. — Men folket kommer i rörelse. Jag tycker mig redan höra menniskor tala till höger och venster om mig. Och som ni sjelf vet, ha vi en gång förut varit hos arrendator Hopkin. Vi bli gripna, om vi icke taga oss till vara; det skall ni få se. — Gripna! utbrast Mason med ett försmädligt skratt. Det skulle roa mig att se den person, som kan gripa mig. Den stackars mannen skulle icke komma att må väl, så mycket vill jag säga: Men ni kan ju stanna hemma; om ni finner det bättre. Jag skaffar mig nog en följeslagare, som har mera ruter i sig. — Ah! utropade Ringer; i det afseendet tror jag mig vara jemngod både med er och hvarje annan man iStamford. Jag skall infinna mig ::. Hvilken tid utsätter ni? — Klockan ett eller sednast bhbalf tu, sade Mason. Vid den tiden har månan försvunnit och .:. Men der kommer den välsignade tevattensherren Carely gående. Det äricke lämpligt att han får se oss tillsammans: Han vill ej