VIII Det var den timma på aftonen, då Stamfords arbetare plägade lemna fabrikerna och verkstäderna. Också såg man mycket folk af denna klass på gatorna. Somliga begåfvo sig till sina hem, andra till de förlustelseställen, der de ämnade tillbringa qvällen. Inga murare gingo från arbetet af det enkla skälet, att de icke hade arbetat; ty ehuru sex veckor redan förflutit, sedan de upphörde att gå sina resp: mästare tillhanda, hade hvarken de sjelfva eller mästarne ännu gifvit med sig: George Ringer promenerade med långsamma steg nedåt den bro, på hvilken vi vid ett föregående tillfälle sett honora sammanträffa med Harry Carely: Han höll sina händer i fickorna och hade denna lugna, nästan sömniga min, som utmärker sysslolösa personer. Hans blick var matt; och man kan säga att han på det hela taget såg förstörd ut: Vid hans sida gick en stark byggd och mycket fet man; hvilkens obehagliga utseende visst icke förbättrades af ett tjockt skägg, som växte vildt kring hans mun och haka: Ansigtet saknade nästan allt uttryck: Hans små, gråa ögon voro till största delen gömda mellan de tjocka kinderna och de väldiga ögonbrynen. Illvillig slughet och kall grymhet afspeglade sig så tydligt i dessa ögon, att en försigtig raan med en börs i fickan säkerligen icke skulle ha valt deres egare till vägvisare, om han en natt sett sig nödsakad att passera en ödslig skog: — Skall ni oroa er för en sådan bagatell? yttrade han till Ringer: Hvad är ni ängslig för?