Dagens Nyheter – 8 januari 1867, sida 1

en och hvar måste känna sig öfvertygad om deras egares redbara karakter. Han öppnade mötet med ett enkelt tal; hvari han förklarade att ban fann de förhandenvarande förhållandena högst beklagliga; ty ingen kunde högre än han akta och värdera ortens fabriksidkare och öfriga arbetsgifvare. Arbetarne visste sjelfva, af hvilken anledning de kommit i den belägenhet; hvari de nu befunno sig. De voro inom sig öfvertygade om, att de hade rättighet till hvad de fordrade, och hade derföre beslutit att icke arbeta, förrän de fått sin vilja fram. De personer, som blifvit valda till deras styresmän, hade funnit skäligt att sammankalla dem, för att visa huru sakerna stodo. Han hoppades att de skulle med lugn åhöra den redogörelse, som komme att lemnas dem, samt hvad för öfrigt hvarje talare hade att andraga: De bifallsrop; som följde på detta enkla yttrande; bevisade att talaren åtnjöt stort anseende bland arbetarne: Härefter uppträdde den s. k; kassören och uppläste subskriptionslistan; hvars slutsumma; enligt hans tanke, var tillräckligt stor, för att de skulle kunna lefva; tilldess arbetsgifvarne af nöden blefve tvungna till att gifva med sig. — Hvem är den svartklädde mannen, frågade Ringer sin vän Thornway; bredvid hvilken han satt i ett hörn af rummet: Hvad har han här att göra? Han ser icke ut som en arbetare; men jag tror mig sett hans ansigte förut. — Åh! det är ju Dick Roebuck, advokatens skrifvare; och en slug karl är han tillika, det kan ni vara säker på. Vi ha valt honom till vår sekreterare; såsom det heter: Han tycks