SRA RANN —19z21z-OQårå1zÖÖ0076G6eeNNNN1NDN-NRNN Bref från landsorten. Sigtuna den 31 December 1866. I den stund då sextiosexan sjunger på sista versen, skrifver jag sista brefvet till er för i år. Här går allt sin gilla gång: ondt om nyheter och ondt om penningar. Kolden är stark, men isen är svag. — Smöret är dyrt så fruarna få slag! Ämnet är tarfligt och versen är torftig. Min poetiska ådra har alldeles utsinat med det gamla året. Skada! Men apropå svag is, så kan jag berätta en nyhet, som duger. Ni vet attherrar stadsfiskaler liksom andra hyggliga menniskor understundom taga sig vatten öfver hufvudet. Så hände också med vår treflige stadsfiskal och det på sjelfva julafton. Han begaf sig nemligen ut att åka skridskor på Roxen för att besöka någon bekant i grannskapet. Bortfärden på middagen gick lyckligt — men hemfärden i skymningen icke så. Kommen ungefär midt på sjön, brast isen under honom så att han sjönk ned i djupet. Lyckligtvis kom han åter upp och efter flera fruktlösa försök att hjelpa sig sjelf, hade han nog själsnärvaro och styrka att hålla sig fast i iskanten tills några handfasta karlar hunno ankomma till stället, hvilka beredvilligt bjelpte honom upp på det hala. Åfven en gosse åkte på samma dag och på samma sjö ned sig, men blef äfven genom tillkommen hjelp räddad. EK.