Dagens Nyheter – 3 januari 1867, sida 2

i samma lugna ton: Jag skulle så gerna vilja hjelpa mamma en smula: — Mamma nu igen! utbrast Thornway synnerligen misslynt: Aldrig hörjag annat. Ingen tänker på mig... Om jag gnager de ben, som kastas åt hundar eller lifnärer mig på annat sätt; det bryr sig ingen om; bara mamma får lefva i öfverflöd . ; . Emellertid skulle det roa mig att veta hvarför icke du kan arbeta. Vid din ålder bör man åtminstone kunna göra någon nytta. i — Det är mig omöjligt att få plats; svarade Frank; Jag har försökt så godt jag kunnat; men öfverallt har min begäran blifvit afslagen. ooo Det var besynnerligt, menade hans fader. Hvarföre skulle du icke duga så väl som andra pojkar? Aterigen iakttog Frank tystnad: Han kunde ej säga, att hvar och en vägrade emottaga en allmänt föraktad drinkares son i sin tjenst. Så ung han var, insåg han, att den förebråelse en dylik förklaring skulle innebära, icke borde komma från hans läppar. oo— Han är så liten och klen, anmärkte fru Thornway, som i läglig tid kom honom till bjelp. Han står icke ut med något gröfre arbete, stackars gosse, och Gud vet om han någovsin kommer att göra det. Väl vore det om han finge gå i skolan en tid och inhemta nyttiga kunskaper .:. — Tyst med skolan utropade Thornway med ett försmwädligt skratt. Du vet ju att jag ej tål höra talas derom; det har jag sagt dig flera gånger förut. Hvarföre behöfver han mera lärdom än hans far eger? Jag kan hvarken läsa eller skrifva och har ändock dragit mig fram rätt