Dagens Nyheter – 3 januari 1867, sida 1

fortfor att lysa timma efter timma, och de som bodde i trakten visste att det icke skulle bli utsläckt förrän det vid dagens inbrott förbleknat — ty det brann för att sätta en qvinna, ett nödens barn, i stånd till att genom arbete stilla hungerns qval. Om det värkte i hufvudet, om förtviflan bodde i bjertat, om en dof smärta i ögat gaf tillkänna att detta behöfde hvila, eller de domnade fingrarne vägrade att qvarhålla nålen — tortyrinstrumentet — måste arbetet bli färdigt, för att icke de små, som nu sofvo omkring henne, skulle vid deras uppvaknande på morgonen förgäfves bedja om bröd. Det rum; som hyste denna mödans dotter, var litet, och de möbler, som deri funnos, voro af det tarfligaste slag. Dock röjdes hos benne alltid den största renlighet, ett bemödande att midt i fattigdoren behålla trefnaden. Medan . hon oupphörligt satt lutad öfver sitt arbete, likasom hade hon ansett ett ögonblicks uppehåll för ett brott, var hennes ansigte endast till en del synligt; likväl var det lätt att deri upptäcka spår af en skönhet, som bekymren icke förmått utplåna. Intet missnöje stod att läsa i hennes drag; intet knot gick öfver hennes läppar. Om lidandet tryckte sin prägel på hennes panna, hade tålamodet äfvenledes gjort det. Hennes tankfulla blick uttryckte undergifvenhet och lugn; när man noga betraktade henne, märkte man att jordiska bekymmer icke vunnit någon makt öfver hennes hjerta. Hon befann sig icke ensam: En gösse, som tycktes vara omkring tio år gammal, satt på en låg stol vid hennes sida och var lika twiget