Dagens Nyheter – 2 januari 1867, sida 2

gre än de sysselsättningar, hvarom den rundskurna jackan talade. Nu gick han långsamt fram och tillbaka på bron; då och då gnolande på ea bekant visa och svängande i luften en liten käpp, som han tycktes begagna mera för att leka med än stödja sig på. När han vid ändan af bron hastigt vände sig på klacken; befann han sig ansigte mot ansigte med en person som gått efter och hunnit upp honom. Den sednast anlände var äldre och af en mera athletisk kroppskonstitution än musikälskaren. Afven han var klädd som en arbetare; men i hans drägt röjdes en beklaglig brist på denna ordning, snygghet och smak, som ofta hindra det granskande ögat att märka sjelfva tygernas grofhet. Hans anletsdrag kunde visst icke kallas intelligenta; men de voro snarare behagliga än motsatsen. Dock låg ett visst uttryck i blicken, som vitnade om fallenhet för utsväfningar. — Ah! Carely;s Aha Harry, min gosse; utropade han; jag har gripit er på bar gerning, har jag icke? Det är en restauration här i närheten. Sålunda finner man att Petter den fullkomlige då och då kan göra sig en rolig stund likaväl som den förderfvade George: Enda skillnaden är att den förre gör i smyg hvad den sednare icke bryr sig om att hålla hemligt. — Jag gör aldrig någonting i smyg, George Ringer, svarade Carely, och ej heller rumlar jag någonsin. Önskligt vore att ni följde mitt exempel. — Ja; ja, genmälde Ringer, under det att ett lätt moln öfverfor hans i allmänhet glada