Dagens Nyheter – 2 januari 1867, sida 1

AAVOVEETEIVEE VESA ISM VTPYTESSEGETRE KRA Regeringen har för sed att understundom bereda landet öfverrackningar: I år har den sparat dermed till årets sista dag, då konungen i extra ordenskapitel utoämnde bankdirektören Wallenberg till kommendör af Wasaorden ock Stockholms Enskilda Banks förste kassör hr W. Palm till riddare af Wasaorden. Dessa utmärkelser äro icke blott personliga. Hr Wellenbergs utmärkta förmåga eom ledare af Stockholms Euskilda Bank och kamreraren Palms stora nit och skicklighet i en mycket pröfvande förrättning inom densamma äro väl bekanta. Hr Wallenbergs verksamhet är så omfattande och ingripande i den allmänna affirsrörelsen, såväl inom Stockholm som i alla laudsorter, att det kan finnas helt naturligt att regeringen visat på det allmännas vägnar sig erkänna hans förtjenster, likasom den årligen utmärker andra personer, hvilka icke äro i statens tjenst. Men då regeringen jemväl lemnat en offentlig utmärkelse åt en af den Enskilda Bankens tjenstemän, så vill det synas tydligt att åtgärden gäller ej blott personerna, utan sjelfva inrättningen. Duet är således Stockholms Enskilda Bank som crhållit ett vedermäle af regeringens gillande och erkännande. Och då de öfriga enskilda bankerna i riket på det hela taget, följa Stockholms Euskilda Bank i spåren, så ligger det nära att antaga, att regeringen har velat genom att vid den första 10-åriga oktrojens slut utnämna sistnämnde banks direktör till kommendör och bankens kassör till riddare af Wasa-orden visa landet, att den gillar det nu rådande systewct för enskilda banker och anser den verksamhet, desse utöfva, för så förtjenstfull, att den borde af det allmänna belönas: Härom råder hos en mycket talrik och betydande andel af svenska folket en helt annan åsigt. En stor del af landtbrukets idkare och äfven många stadsboer anse till och med att de enskilda bankerna äro skadliga; Under den förestående riksdagen kommer denna åsigt att på mångahanda sätt gifva sig tillkänna. Det skall då ock, efter vårt förmenande, under den uppflammande bankstriden blifva ådagalagdt, att de enskilda bankernas motståndares tankar om dessa banker äro i mycket öfverdrifna och ogrundade, på samua gång det visserligen äfven troligen skall förr eller sednare komma till en förändring i privatbanklagens stadgande angående sedelutgifningsrätt. Men emellervid är det ett faktum, ett alldeles obestridligt faktum, att ett stort, om än i mycket alldeles oberättigade missnöje är rådande mot de enskilda bankerna, och detär raskt och, om vi så få säga, duktigt gjordt af regeringen att trotsa detta missnöje och säga bankfienderna rakt i avnsigiet: här sen J att vi gilla ställningen sådan den är; och hvad vi gillat den 31 dec. kunna vi icke ogilla den 15 januari. Regeringen har flera gånger förut ådagalagt enahanda manliga dristighet mot ett missaöje, som den ansett stödja sig på oriktiga begrepp. Så har den gjort, då den afslöt den franska handelstraktaten; så har den nyss gjort, då den vägrade stadfästa införseltullarne på mjöl, gryn och ost, hvilka prohibitisterne lyckats mycket knapphändigt genomdrifva hos ständerna. Detta är godt och väl med denna oförskräckthet. Men man tager sig friheten vördsamt, af ren vänskap för en regering, hvars syften man i så många fall gillar, att hemställa till densamma, att den må bemanna sig med ett lika oförskräckt mod när det gäller prelaterna, de aklassiskaw skolmännen, armeens officerare samt civila embetsoch tjenstemän. Detia borde vara desto lättare som de nu uppröknade samhällsklasserna stå i fjensteförhållande till och ett visst beroende ef regeringen, hvilket de enskilda bank-ovännerna och de skyddstuilsifrande landtbrukarne icke göra. Vid dessa cbemärknirgara hafva vi naturligtvis tagit för afgjordt, avs en så bemirkolsefull åtgärd, som Enskilda Bankens dekoreraade med band och stjerna, icke vidtagits utan statsrådets vetskan och samtvecke.