Dagens Nyheter – 31 december 1867, sida 2

Här och der i landortsn. Wikbolandet i december. ) Den hastigt inträffade stränga kölden, som i förra veckan var 23 grader, har haft ett ganska menligt inflytande på den välmåga, som i allmänhet råder på slättbygden härute. Man har varit van vid att ej få vinter förrän i januari eller februari, hvadan bönderna, uraktlåtit att i tid förse sig med tillräckligt vedförråd, så att jag hörde en allmän klagan öfver den bistra Bore och brist på ved. På somliga ställen hafva till och med gärdesgårdarne strukit med. Wikbolänningen är underkastad mycket obehag för erhållande af behöflige skogsprodukter, enär han har föga eller ingen skog på sina egor, utan måste hämta dem efter utsyning på Käålmorden. När Bråviken är tillfrusen och körbar går det väl an, men många vintrar nödgas man köra landvägen, hvilken för somliga är 4 a 5 mil. Wikbolänningen är ihärdig, karaktersfast och i allmänhet välmående. Gårdarne äro välbyggda och främlingen bemötes serdeles gästfritt. Öm skarpskyttesaken, folkskolorna och den nya statsförfattningen önskar man gerna höra talas. Hvarje bonde läser de allmännaste tidningarne, och på några ställen hade jag nöjet höra de unga fruntimren spela piano ganska bjelpligt. Folkskolehusen äro nästan öfverallt nybyggda, lärarne äro någorlunda aflönade, och man intresserar sig med serdeles värma för folkupplysningen fastän presterna här och der ännu hänga fast vi den gamla formen. I Dagsberg t. ex. hörde jag en på grafveng brädd gående prest klaga öfver nyheterna nu för tiden, som han kallade sdjefvulens onda anslage Verlden är upp och nedvänd, sade han, soch fortsättas samma galenskaper ännu några år, så är verldens undergång förhanden. Innan jag slutar mitt bref vill jag berätta ett sorgligt drag ur lifvet på landsbygden. Tiggare äro här sällsynta, och de som visa sig äro vanligen långväga ifrån; men ev hustru, hvars man drunknat i kanalen straxt vid Mem, befinner sig i ) Brefvet är skrifvet den 18 december, men utrymme derför har hittills saknats.