Dagens Nyheter – 31 december 1867, sida 2

(Införes på begäran.) Vid fröken L. von Schantz död, Flyttad är min barndomsvän från jorden Till ett bättre hem, ja, upp till Gud. Lycklig Du, ty Du är salig vorden! Ren och skär uti din bimmels-skrud: Du var mycket ung, blott 13 vårar, i oas När Du flyttade ifrån oss opp: Dit der ingen jordisk lycka dårar, Ty der tin:s båd kärlek, tro och hopp. Ej blott vänner, utan äfven fader, broder Stannade i sorg och sakuad qvar, Afvensom en djupt bedröfvad moder, Hvilkens största glädje Du på jorden var. Lugn Du var, vid tavken uppå döden, Ty Du hoppades på Gud, vår gode Far, Bad för alla menskor, som i nöden, Stannade på denna jorden qvar. Nöjd och glad Du sedan lyfte vingen, Öfver denna usla jordens grus, För att evigt, evigt skåda tingen I Guds Faders höga, helga hus. Må Du, arma moder, sörja, gråta För Din lott, som blef så bård, så hård. Dock, ditt barn du vill ju öfverlåta, I den Högste Fadrens goda vård! Så god och glad och vänlig, Du beständigt gick, Så mild, så öppen emot alla, alla. En vän i hvarje sjöl, o, Leopoldin, Du fick! Dock kuona våra tårar Dig ej återkalla. Ack, skola vi väl önska Dig nu åter, När Du så lycklig är i himlens tjell! Men vid Din graf jag tyst och stilla gråter Af glädje att Du är så nöjd och säll. Till våren, o, då skyndar jag till kullen! Att lägga ned en krans at blommor ur vårt barndomslifg Der skola minnets blommor växa upp ur mullen, Du Vän, en blick mig från Din himmel gif!