Dagens Nyheter – 29 december 1866, sida 2

par en mångelska, kastande vredens ljungblixtar på en stackars mjölnare, som råkat att i trängseln mjöla ned gumman, och lika ömhetsbevis; består hon en Herkules till gardist, som, i sitt försök att öfver de framför stående kunna mottaga sina penningar, knuffat till hennes hatt, så den trillade på treqvart. Herre Jesus, hva ska han ta vägen, han vill väl inte in genom lucka heller! skriker en annan, under det en tredje i en tillrättavisande ton utbrister: Ja, si käften på de förb— käringarne kan då aldrig stå stilll Allmänt skratt, blandadt med speglosor, från massan. Hvar gång kassören öppnar penningeskrinet, sträcker sig ett dussin halsar af nyfikenhet öfver disken, under det en madam ropar: Hva f—n bökar han efter, släpp fram flickungen, vet ja! beledsagande yttrandet med ett par bastanta knuffar åt vederbörande halssträckare. Bredvid denna lucka är en annan dylik, fast mindre, och hvarigenom lösta guldoch silfvereffekter utlemnas. Samma trängsel ätven bär, och samma mustiga tillmälen kunna äfven bestås. Men atmosferen har under vår korta vandring blifvit allt mera qvaf och osund, och vi skynda oss in i nästa rum; hvarest de tre beJåningslnckorna äro till finnandes. Vi stanna till en början vid den minsta, guldoch silfverluckan. Den unge mannen, som just nu inlemnar ett cylinderur, frågar, hur mycket han kan få på detsamma. Åtta riksdaler,, säger värderingsmannen. Iate mera på ett silfver-cylinderur? Nej, kan inte ge mer. Urena fallit: Gå inte bort på auktionerna; har flera, som jag fått in. Värderingsmännen måste nemligen alltid hafva