Dagens Nyheter – 29 december 1866, sida 2

kripg sig — vi se genast att det är en pant lånare eller, som folket alltid kallar honom; juden — halar han upp från sin rymliga ficka en packe pantsedlar och, med ett sneglande ögonkast (det ser nästan ut, som skämdes han för das Geschäft) på notarien, lemnar han honom packen, med förfrågan när han får afbemta beloppet. Dessa pantsedlar äro nemligen hos pantlånaren belånade, och då de ej inom den af honom föreskrifna tiden af egarne igenlöstes, så lyfter han det öfverskott, hvilket möjligen uppstår vid deras försäljning på assistansens auktion, och godtgör dermed sig. Detta experiment upprepas hvarje månad af samtliga herrar pantlånare, och den summa, som hvar och en får, varierar från 150 till 400 rdr pr månad. Men vi hafva ej tid att uppehålla oas vid detaljer, vi gå derför längre fram i samma rum och stanna vid den s. k. penningelackan, Här råder alltid stor trängsel, och här likasom vid de andra luckorna, förefalla dagligen scener af mer eller mindre tragikomisk art. Ingenstädes visar sig mera jemlikheten än här. Kring luckan trängas sotarpojkar, små näpna mamseller, vördiga fruar, stadsbud, mjölnare, bönder, gardister, barn, trashankar och män reed band i knapphålet, korteligen: alla samhällsklasser äro här nästan dagligen representerade. Nöden har ingen lag. Hör, kassören uppropar nummer efter nummer, och i tur och ordning stiga respektive nummerinnehafvare fram och erhålla pantsedel jemte penningar för den pant de i rummet bredvid inlemnat. Det var då en välsignad karl! Maka sig då; jag menar han har blylod på benalv utre