Aftonbladet berättar, och vi hafva äfven från andra håll hört omtalas, att regeringen lärer hafva för afsigt att nämna biskop Sundberg till talman i andra kammaren. Detta rykte har väckt ett obehagligt uppseende. Folket har ådagalagt en så stark obenägenhet mot presterskapets deltagande i statsärenderna, att man bland 183 till andra kammearen valda riksdagsmän icke finner mer än 4 (säger fyra) prester, såvida icke några af skolmännen tillfälligtvis derjemte äro vigda till prestembetet. Detta förhållande är en så tydlig fingervisning åt regeringen, att den icke borde kunna missförstås. Biskop Sundberg har, alltsedan han började låta tala om sig, gjort sig känd som en af de segaste motståndarne till den nyare tidens åsigter, till trosfrihet, till jemnlikhet i rättigheter. Han bar tillhört och tillhör ännu det lundensiska triumvirat, hvilket sätter staten gentemot och öfver personligheten. Vid den riksdag, då den nu gällende riksdagsordningen antogs af koustitutionsuiskottet att hvila till den påföljande riksdagen, var han en bland de 6 presterliga ledamöter af nämnde utskott, hvilka afgåfvo en skarp reservation mot regeringens förslag. Vid förra riksdagen, då representationsförslaget kom till afgörande, satte sig biskop Sundberg icke mot dess antagande, men hela hans uppträdande vid den riksdagen bar vitne om, att han för öfrigt icke frångått sina förra åsigter. Om, vid sådant förhållande, regeriugen ändock utnämnde biskop Sundberg till talman, skulle detta icke kunna leda till någon annan slutsats än att regeringen hyllar samma isigter som biskop Snndberg, eliter åtminstone har en stark lutning åt desamma. Men en sådan slutsats är icke egnad att stärka regeringen. Och regeringen behöfver dock väl understöd, ty hon har många motståndare. Man kan föreställa sig att regeringen genom utmärkelsen åt biskop Sundberg vill söka förSsoning med presterskapet för sin djerfhet att föreslå upphörande af dess privilegierade representationsrätt. Men folket älskar icke en regering som tigger om försoning för att den handlat rätt. Det bör icke kunna vara okändt för regeringen, att folket tvärtom vill hafva presterskapets makt och inflytande ännu mera inskränkta och att det skulle älska en regering, som visade nog kraft att till fullo genomföra, åtminstone hvad presterskapets ställning till staten beträffar, den reformation, som en ensam