Dagens Nyheter – 28 december 1866, sida 1

Fadrens hjerta och modrens stolthet att se uppå, finnes kanhända icke der. Dröj ej vid det förflutna, tänk icke att för ett kort år tillbaka, det kära barnet; nu förvittrande i jorden, satt framför dig med de största tecken till helsa och lif på sina kinder; och barndomens glada oskuld uti sina upprymda ögon. Reflektera öfver edert närvarande goda, af hvilket hvarje menniska har mycket — icke på edra föregående olyckor — af hvilka alla menniskor, hafva några: Fyll edert glas igen med ett gladt ansigte och ett förnöjdt hjerta. — Vid min själ; bör icke julen vara munter! Hvem kan vara likgiltig för uttryckeu af de goda känslor samt det hederliga utbytet af uppriktig tillgifvenhet, som alltid vid denna tid af året ega rum —? En familjbjudning vid julen. I hela naturen känna vi ingenting angenämare! — Det ligger en trollformel i blotta ordet jul! — Afundsjuka och andra små stridigheter äro glömda. Sällskapliga känslor vakna uti bröst, för hvilka de länge varit fremlingar. — Fader och son — eller broder och syster, hvilka hafva mötts och passerat hvarandra med frånvända blickar eller en likgiltig helsning månader förut, föredraga och återgifva en hjertlig omfamning och glömma sina föregående små fiendtligheter för ögonblickets lycka. Goda hjertan, hvilka hafva önskat närma sig hvarandra, men hindrats af en falsk stolthet eller egenkärlek, äro återförenade och allt andas godhet och välsignelse. Ack, om julen räckte hela året om och de oförrätter och passioner, hvilka skada vår bättre natur; aldrig blefvo kallade till verksarahet ibland