Dagens Nyheter – 27 december 1866, sida 2

hon; jag skulle just vilja se, huru du bär dig åt med dina väldiga mustascher vid den operationen; Han sköt den skrattande och rodnande Jenny emot mig. En stråle af ljus och hopp, nästan för bländande att uthärda, uppgick för mig, och jag utropade; innan jag hann tänka mig för: aIcke Maryl Jag måste hafva förrådt min hemlighet för alla i rummet; Ingen sade dock någonting — till och med Frank, i allmänhet så påflugen; var denna gång tyst: : Jag kysste den unga fruns vackra kind, och hastade till den stumma Mary; som stod och skådade ut genom fönstret: Mary Moore, sade jag med en låg och ifrig röst; char du ingen välkomsthelsning för fremlingen ? Hon vände sig mot mig; lade sin hand i min och mumlade hastigt: aJag är glad att se dig tillbaka, Harry: Enkla ord — och dock; huru lycklig gjosde de mig icke! Jag skulle ej hafva velat bortbyta detta ögonblick mot en konungakrona! Der hade jag ju det lyckliga hemmet; den husliga härden och den ljufva Mary Moore! Dessa ögon, som jag hade drömt om dag och natt, slogos ned för det passionerade uttrycket i mina; och det ljufva ansigte, som jag så många gånger längtat att få se; hade jag nu framför mig, skönare; qyinligare och mera älskansvärdt än någonsin! Jag förstod ej, hvad lycka var, förr än i detta ögonblick: Många år hafva förflutit sedan denna så lyc liga afton; och mitt hår; som då var svart o