Dagens Nyheter – 27 december 1866, sida 2

men hans ögon och småleende äro ännu desamma. Det är det stora skägget; som gör honom olik sig: Han är dock min gossev. Ja, mamma; jag är dock din gosse, svarade jag sorgset: Gud hjelpe migl I detta ögonblick kände jag mig verkligen lik en gosse; och det skulle hafva varit en ljuf tröst att; liksom i min barndom; med tårar, gjutna vid hennes bröst; lätta mitt beklämda hjerta: Men jag undertryckte mitt hjertas slag och darrningen af mina läppar och svarade lugnt; i det jag skådade upp till Franks öppna och vackra ansigte: Du har också förändrat dig; Frank; men som jag tycker till din fördel cÅh ja — tack för komplimangen, svarade han med ett hjertligt skratt; cMin huttru sär ger mig, att jag blir vackrare med hvarje dag. aHans hustru! kunde jag höra detta och förblifva tyst!? Och har du sett min lilla flicka? tillade han; i det han upplyfte henne i sina armar och kyste hennes rosenkind; Jag säger dig, Harry; hon har icke sin like i hela verlden; Tycker du icke; att hon är bra lik sin mor? Ganska lik; stammade jag. aKors för f-n — utropade Frank med en häftighet; som kom mig att spritta till. Jag har glömt att presentera dig för min hustru: Jsg tror; att hon och du voro lekkamrater i edra unga dar; eller hur, Harry? sade han; i det han klappade mig på axeln; För fordna tiders skuld, och efter som du icke har varit med på mitt bröllop, ger jag dig lof att kyssa henne ena gång — men kom ihog, min gosse; att ceremonien ej får upprepas: Kom, här är