Dagens Nyheter – 27 december 1866, sida 2

det hon kastade sig i min öppnade famn: Hon grät; som om hennes hjerta velat brista: Jag kunde icke gråta; Jag drog henne sakta med mig in i det upplysta förmaket; och der stod jag vid hennes sida framför dem alla. Ett glädjeskri — och far och mor sprungo emot mig och välkommade mig under glädjetårar: O! hvilken egen ljufhet ligger ej uti ett sådant emottagande. Uwder det jag tryckte min mor till mitt hjerta och tryckte min fars hand; kände jag; att allt icke ännu var förloradt; och att; ehuru en annan: hade borttagit henne; som skulle utgöra mitt lifs högsta lycka; fanns dock mången glädje ler oanad mig öfrig i denna det dyra hemmets helger. 1om: I rummet funnos äfven fyra andra personer; som alla hade uppstigit vid mi tt inträde. En var det blåögda barnet; som jag redan sett; och som nu stod bredvid Frank Che ster, hängande sig vid hans hand: Nära intil I stod Jenny; Mary Moores äldsta syster och i ett aflägset hörn; dit hon hastigt tagit sin til Iykt, då mitt namn nämndes, stod en lång, smi irt flicka; till hälften dold af de i rika veck ned fal lande fönstergardinerna: Då de första helsningarne vorog öt ver, förde Lizzie mig med ett blygt småleer ade till Frank Chester; som med värma skakade, min hand. cVälkommen hem; min gosse, sade han med den högljudda; muntra röst, jag så v äl igenkände; Du har förändrat dig så, att jag koappt känner igen dig; men det g ör detsami na; du har hjertat på rätta stället; det vet jag: cHuru kan du säga; att han är föräm drad! sade min mor ömt Det : ir då sannt, a tt han ser äldre och alvarsammare vw f; än då han fors. bort;